För två veckor sedan (tror inte jag skivit något om detta på bloggen) så åkte jag med kanske 30 andra utbytesstudenter från runtom Las vegas till Zion National park i Utah. Ett ord. UNDERBART. Ta mig dit igen.

 

Absolut en av finalisterna till min "sprida aska lista" (som det låter, när jag dött vill jag ha min aska spriden på något UNDERBART ställe, vad som helst duger såklart inte.)

Ligger väll där tillsammans med;

-Al Kläppen (Grummetvättåpa ön) (mitt landställe som vi sålde förra sommaren men som jag självklart ska köpa tillbaka när jag är äldre och miljonär. Självklart ska inte mina barn få gå miste om en sådant fin plats att växa upp på.)

-om ovanstående på något sätt inte inträffar (den rika mannen jag gift mig med som sedan ska dö på något sätt fixat något sneaky äktenskapsförord som gör att allt jag får behälla är märgranden runt ringfingret då hans farmors ring ska gå tills hans sons nya fästmö, ha som om att det kommer hålla länge!) så ska jag spridas på något annat av de underbara ställena som finns i Stockholms UNDERBARA skärgåd.

 

När jag tänker efter så har jag inga mera ställen just nu. Och allt beror ju om jag kommer över min rädsla för att kremeras levande (ush). Har alltid haft den, och om mamma inte veta om det (upprepat det otalade gånger) så får hon, och även resten av folket jag känner reda på att just nu i detta läge, om jag dör och inte total demoleras så kommer jag vilja ha en "kistbegravning" med sattelit telefon, mat, vatten och ficklampa tillgänglig.
För det som detta berör; om jag ändrar mig till kremering så kommer jag självklart att meddela er.

 

Vi åkte dit, underbart som sagt. Vi åkte på fredag direkt efter skolan och kom hem på söndag kväll, spenderade två nätter där. På lördag fick vi välja om vi ville vandra i ett canyon elelr upp på ett högt berg. Båda verkade helt udnerbara men man fick vandra längre på canyon-trippen och det var ganska efterlängtat.

Men låter nog bilderna göra resten.